Frostfibbla

Har alltid vetat att detta med motion en vacker dag skulle ta död på mig. Idag fick jag mitt bevis! Jag är nämligen en sådan typ av människa som alltid lyckas med allt som andra människor skämtar om ska hända dem..

Natten spenderades hemma hos mamma, tog därför bussen in till stan och var till och med i så god tid att jag hann med en tidigare buss(!!) detta har nog aldrig tidigare inträffat då jag är född 5 min sen.. Väl inne i stan hade jag ju nu tjänat hela 14 min och såg detta som ett ypperligt tillfälle att vara en duktig flicka. Bestämde mig därför för att gå till jobbet istället för att vara lat och byta buss inne i stan. Motion är nyttigt-- My ass! Multitasking är ju som jag tidigare nämnt en av mina favoriter och passade därför på att prata med mamma på vägen. Inte heller helt ovanligt. Det hela går ganska smidigt fram tills jag lyckligt ovetande närmar mig min lurande fiende(!):

DÖDSTRAPPAN! Belägen vid sundstabron, gjord av förädiskt trä, väl uträknat har han placerat sig intill älven för att extra mycket fusk/frosthalka ska infinna sig! Den 21 steg höga trappan byggd på ren ondska ser sin chans och fäller mig till marken så fort jag tagit mitt första kliv nedåt. Faller som en fura, vilt fläktandes, gällt skrikande av dödstjut! Studsar sedan som en gummiboll ner för. Vart. enda. steg. Hela vägen ner mot den trygga asfalt som väntar nedanför. Ungefär halvvägs ger jag upp min värdighet och lägger mig raklång. Varför kämpa(!?) jag försökte inte ens! Och där låg jag sedan, kvidande, skadad med fantasier om brutna lemmar och invärtesblödningar.. tjippade efter andan. Hör mig själv halv om halvt tjutande av skratt(??) Har jag tappat förståndet? Oförmögen att resa på mig av allt skrattande. Inser till min egen lycka att ingen har sett detta spektakel, ligger kvar lite till... ganska skönt faktiskt..

Tills jag återfår kontrollen över min kropp, reser mig upp och hör mamma a-s-g-a-r-v-a i andra änden av luren! Människan skrattar så tårarna sprutar och jag förstår då mitt i denna totala glädje över att ingen hört mig, hur detta totala misslyckande kunnat inträffa. För jag har inte en enda gång under min 20 trappsteg långa smärttur ner för trappen släppt efter så mycket som en tum runt min kära telefon. Vilket ledde till att jag inte heller tog emot mig eller gjorde något försök till att stoppa färden. Mamma har hört allt! Och nu kan hon inte sluta skratta! Ljudet av mina pustande frustande för varje steg ner för trappen var tydligen övermäktig även den tanke att jag kan ha DÖTT mamma(!) ;P Så det fick bli en sväng förbi hemma och byta kläder innan jobbet blev aktuellt igen.. Hela vägen dit lyssnande till min skrattande mamma som flåsar efter luft i änden..

Just nu växer underbara rosenröda och blå blåmärken fram på min bakdel.. Underbara Måndag!